onsdag 27 maj 2020

Funderingar i coronans skugga

Funderingar i coronans skugga

11 mars 2020
11 veckor sedan.
Det var den dagen som Inger och jag bestämde oss för att gå i frivillig social isolering på grund av pandemin.
Vi är inte 70+-are (66/68) men med diverse krämpor och skavanker tog vi det säkra före det osäkra och gick i isolering.

Det har gått utomordentligt bra!
Tack vare Bookbeat, sociala medier och Netflix är vi fullt sysselsatta.
Facetime, Zoom och poddar gör att vi kan träffa och umgås med folk på distans.
Vi träffar vänner utomhus och tjattrar med grannarna över staketen.
Det går faktiskt utomordentligt bra om man har rätt inställning!

Men det är kul att titta tillbaka på de gångna veckorna!
Minns ni toalettpappershamstringshysterin?
Media i Australien fick nys om att Kina (som exporterar toapapper till Australien) kanske skulle stoppa exporten till Australien. Detta blev som en farsot och ledde till att det blev en rusning i svenska butiker efter just toapapper. I ett land som har flest toapappersproducenter per capita än något annat land i världen!
Jästbristen? Hur många köpte hem jäst i överskott? Hur många bakade egentligen matbröd och kanelbullar på all jäst?
Upp med en hand!

Flockmentalitet verkar gå hand i hand med flockimmunitet.

Vi har fått fasta rutiner som förmodligen kommer att hålla i sig även efter att pandemin är slut:
Frukost var och en för sig (Vi lever i lite olika tidszoner här i huset)
Sedan TV-tittande, trädgårdspyssel, läsande, skrivande avbrutet av promenader, telefonsamtal och sociala medier. 
Gemensam middag på kvällen med vällagad husmanskost.
Vi mår alldeles förträffligt!

Så, vad är problemet?
Många människor tar den sociala isoleringen som ett straff eller att staten sätter bojor på dem.
Är det samma människor som redan innan pandemin hade ett trist och innehållslöst liv?
Att inte få gå på krogen, sitta på bion eller trängas på överfulla bussar är för vissa en begränsning, för andra är det ett fritt val.

Vad jag tycker och tänker om pandemin, undrar du?
Ja, nu är jag ju vare sig en skolskygg tonåring eller professor i epidemiologi så jag har väl inte rätt att uttala mig, dessutom saknar jag kunskap om virusspridning.
Men jag ser inte fram med tillförsikt mot sommaren …
Har staten hanterat situationen hittills så pass valhänt och yrvaket så undrar jag hur det skall gå de närmaste månaderna. 

Inger och jag har för vana att åka till mataffären i arla gryning och då handla för ett par veckor i taget. Då är det trivsamt ont om kunder och alla behandlar varandra med respekt och iakttar en rejäl social distansering. I varje fall för ett tag sedan. Nu verkar det som om allt fler börjar strunta i att hålla avstånd, inte hosta och nysa på tomaterna och hålla avstånd i eventuella köer. 
Jag tror det beror på att vi är så vana vid ett auktoritärt samhälle som förbjuder och reglerar allt från hanteringen av bomullstops till om man får ha gummiband på hummerklor så vi klarar inte eget ansvar längre.
När man ger en normalsvensk rekommendationer utbryter förmodligen förvirring. Skall jag lyda eller inte? Men det är ju bara en rekommendation? Tänk om det gäller alla andra men inte mig?
Jag är övertygad om att om våra s k myndigheter redan från början hade visat med hela handen vad som gäller så hade vi inte haft den glidning som vi har nu.
Vi är alldeles för fredsskadade och ovana att ta eget ansvar under längre tid.
Så normalinställningen verkar vara att rekommendationerna gäller alla andra men inte mig för jag är ju så speciell och unik?
Se bara på tvåtimmarsregeln för resor. idén är ju att man skall vara kvar i sin sjukvårdsregion eller hinna tillbaka till den om man blir sjuk. Enkelt och lättförståeligt för de flesta. Men hur många storstadsbor var det inte som hemsökte t ex Västkusten och Österlen nu under storhelgerna?
Som sagt, regler är till för alla andra för jag är så speciell och unik …

En annan fundering. Jag sitter ofta vid köksbordet med min lilla Mac och en kopp kaffe och följer i ögonvrån livet på gatan utanför. Flera av våra grannan har hemtjänst och de kommer outtröttligt pilande i sina bilar vid alla tider på dygnet, heder åt dem! Men, jag har ännu inte sett en enda i hemtjänsten med munskydd, visir, plasthandskar eller ens handsprit vare sig före eller efter besöket …

Nu vankas det kaffe och hembakad rabarberpaj!

Nu börjar jag blogga igen!

Efter flera års uppehåll börjar jag nu, sporadiskt, blogga igen.
Nu blir det om saker som intresserar mig, fascinerar mig eller irriterar  mig.
Häng med!