Ett anspråkslöst förslag

Triggervarning! Denna text kan eventuellt innehålla små spår av ironi!

Nu ser vi att den beramade Operation Rimfrost var ännu en ”wet firecracker”, dvs mycket väsen för ingenting.

Under perioden 1/1 - 15/4 2020 skedde 86 skjutningar, varav 15 döda och 32 skadade.

Vad lär vi oss av detta?

Jo, med nuvarande politisk styrning och brist på mandat för polisen att göra något vettigt åt situationen så har jag ett anspråkslöst förslag.

Gedigen skjututbildning åt gängmedlemmar!

Dessa missanpassade missfoster avlossade alltså skarpladdade vapen vid (minst) 86 tillfällen.

Vid 15 av dessa ledde till dödsskjutningar.

Vid 32 tillfällen ledde det till skadeskjutningar som kostar samhället oerhörda resurser i fråga om sjukvård.

Vid 39 tillfällen missade de målet totalt och orsakade bara materiella skador och stora utredningsresurser till ingen som helst nytta.

Om gängen lärde sig skjuta bättre skulle det leda till ökad avskjutning av gängmedlemmar och, inte minst, minskad risk för oskyldiga offer! 

Dessutom skulle vi spara miljoner i sjukvårdskostnader och sjukvårdens ansträngda resurser behövs bättre nu i pandemitider.

Så jag föreslår en organiserad utbildning för gängmedlemmar i prickskytte.

Det räcker att koncentrera sig på den klassiska finkalibriga 9 mm pistolen som är favoritvapen för både onda och goda. Kompletterat med en utbildning i säkert handhavande och prickskytte med Kalashnikov och alla dess kloner så har vi täckt in 99%  av alla vapenbrott.

En heldag på en skjutbana med gott om ammunition och kompetenta skjutledare och instruktörer skulle göra gott för gängmedlemmarnas träffbild och vapenkännedom. Efter utbildning och några hundra patroner avlossade så får de en helt annan känsla för sina vapen och minimerar riskerna för skadeskjutningar och vådaskott.

Ett minimikrav måste vara att de åtminstone skjuter lika bra som Säkerhetspolisens personal. 

Jag ser med ingen som helst förvåning att av de 32 gängmedlemmar som nu är inne i rättsapparaten och vänder är 32 av utländsk härkomst. Samtidigt ser jag att våra ärade och vördade politiker inte ser någon som helst korrelation mellan gängkriminalitet och massinvandring. Det känns tryggt.

Eftersom våra myndigheter i princip inte längre är kapabla att identifiera och lagföra gängbrottslingar så är det mer samhällsekonomiskt effektivt med intern självsanering mellan gängen. Skulle, mot förmodan, gängmedlemmar lagföras så frikänns de oftast i domstolar, tänk på att de jurister som inte ens är kompetenta att bli advokater oftast blir domare eller polischefer.

Första juli 2020

Första juli.

Halvvägs genom det konstiga året 2020 då mycket förändrades, kom upp till ytan, ställdes på sin ända och ifrågasattes. Coronapandemin har lagt sin blöta filt över oss och det kommer att ta många år innan samhället kommer att bli som det var tidigare - om det nu någonsin blir det.

Små ilskna ytterlighetsfraktioner med dolda agendor, t ex BLM och Rebellion Extinction, åker snålskjuts på människors oro och frustration och utnyttjar detta för sina egna mörka syften. 

Men här i vårt lilla Bromölla är det fridfullt. Inger och jag bestämde oss att gå i frivillig isolering den 11 mars och vi har hållit det sedan dess. Mycket promenader, utflykter, fika och luncher utomhus, möten med vänner och grannar i solen, vi handlar mat i gryningen och är storkonsumenter av ansiktsskydd och handsprit. Netflix, Bookbeat, Zoom och FaceTime är våra bästa hjälpredor. Det  går alldeles utmärkt!

Jag sitter och tänker lite på vad som hänt på det privata planet nu under den senaste veckan. Dels firade världens bästa Inger och jag vår 36:e bröllopsdag igår efter ett långt och mycket lyckligt äktenskap, dels var det tre år sedan vi flyttade till Bromölla. Förstå mig nu rätt när jag säger att jag äntligen kommit hem! Inte för att en liten by i nordöstra Skåne är min hemort, Inger och jag har alltid skapat oss ett hem var i världen vi än har varit men här känner jag, för första gången, frid och ro. Här får jag ett lugn och en sinnesfrid jag inte upplevt på många år.

I går kväll, innan jag skulle somna, funderade jag på vad som hänt mig under samma vecka i tidigare år.

Juni 1960 - jag var sex år och bodde i Kissleberg utanför Uddevalla. Här upplevde jag en alldeles underbar barndom med allt som man gjorde innan det blev förbjudet, cyklade utan hjälm, klättrade i träd, pallade äpplen, ramlade ner från klippor, fick skrubbsår och blåtiror men var allmänt lycklig. Jag minns att jag hade klarat skolmognadsprovet (jodå, det fanns på den tiden men är nu tyvärr borttaget) och skulle börja i första klass fast jag bara var sex år.

Juni 1970 - jag gick på NA-linjen i gymnasiet hemma i Vänersborg och var på kurs i Hastings, England. Alla andra åkte på språkkurs men jag åkte på sommarkurs i matematik, fysik och kemi. Språket fick man gratis när man bodde i familj, flörtade med tjejer och frekventerade alla pubar man hittade. Det mest bestående minnet är när våra svårt alkoholiserade lärare från Chalmers  tog med oss på studiebesök i London och föste in alla manliga elever på en sjaskig porrklubb i Soho. Lärarna fick sparken från Chalmers samma höst!

Juni 1980 - jag var i Santa Monica, USA på laboratoriekurs för att avsluta min utbildning i Gemmologi. Resultatet blev att jag utexaminerades som Graduate Gemmologist och detta, tillsammans med mina betyg från Göteborgs Universitet, gav mig en MSc från UCLA långt innan allt genusflum och intersektionella postkoloniala teorier förstörde även detta universitet. 

Juni 1990 - jag satt någonstans på de milsvida stäpperna i Mongoliet i gott sällskap med mina mongoliska vänner och kollegor. Tidigare på våren hade jag upptäckt en lovande diamantfyndighet och var faktiskt ägare av en diamantgruva i Altaibergen i några veckor.

Juni 2000- jag packade ihop det sista på skrivbordet i Stockholm och planerade för fyra veckors välbehövlig semester på västkusten. Jag var VD på Svensk Pantbelåning och efter ännu en framgångsrik vår behövdes veckorna på gården vid  fjorden mer än någonsin.

Juni 2010 - jag planerade för höstens föreläsningsserie där höjdpunkten var en internationell föreläsning i USA. Normalt kom det mellan 23-25000 besökare på dessa konferenser så det gällde att vara väldigt påläst!  Detta året föreläste jag om Internationell ekoterrorism och djurrättsaktivism i San Diego.

Juni 2020 - jag sitter med min Inger i en hammock utanför ett litet hus i en liten skånsk by och är oförskämt - men välförtjänt - lycklig!